Cross over-musik, där elförstärkta instrument möter symfoniorkestern, kan urarta i pliktskyldiga tillställningar där de elektriska instrumenten vrider upp volymen så att den mosar hela orkestern, eller alternativt mest använder dess 80 man för att skapa
menlösa små effekter.

Detta är inte sådan musik. Faktiskt är det ett av de bättre försöken jag hört vad gäller att blanda gammalt och nytt, rockens elbas och traditionens orkester, på ett sätt som gör att båda kommer till sin rätt och dessutom skapar intressant musik tillsammans.

Magnus Rosén är förutom en skicklig musiker också en som i sina improvisatoriska avsnitt lyhört förmår greppa olika stilar. I Henry Eccles g-mollsonat skuggar han stråkkvartetten som en klassisk kontrabas och brister därpå ut i allt vildare improvisation. Bachs lilla Badinerie får en sällan hörd rytmisk stuns. Enkla folkviselika melodier, som "Gate to heaven" utvecklas i symfonisk vittförgrenad stil.

Jan Alms orkestermusik är på många ställen begåvad. Bäst är Trandans, med sin virtuosa bas och den rappa symfoniska orkesterkänslan. Basen gör sig utmärkt till och blir ändå, med sitt lite durrande ljud, en exotisk nykomling.

I "Blues man" reduceras Göteborgssymfonikerna till ett bakgrundsstorband, vilket varken är särskilt nyskapande eller utnyttjar dess potential. Men i de allra flesta spår på skivan är samarbetet mellan basisten från rockvärlden och orkester/stråkkvartett väldigt jämlikt: ingen tappar sin identitet eller sin speciella tjuskraft och det låter bra.

Här känns det verkligen som om de två genrerna inte bara kan mötas utan att de också kan tillföra varandra något och skapa något nytt och värdefullt tillsammans. Det känns hoppfullt.

Susanne Holmlund
Sundsvalls Tidning